lagom.
Jag har alltid varit smal, alltså jättesmal alltid. sen blev jag sexton och upptäckte öl på riktigt (flyttade till london). helt plötsligt var jag 18 år och vägde 57. jag hade gått upp 11 kilo på lite mindre än 3 år (jag är 164 cm lång om nån vill veta). Då kanske man kan säga - ja men du utvecklades ju! Men nej det gjorde jag inte alls. Jag gick i princip bara upp i ansiktet och runt magen.
Så när jag fyllde nitton tog jag mig i kragen och började träna. Åtta månader senare vägde jag 47 kilo, åt bara under tusen kalorier om dagen och tränade fyra dagar i veckan. Hela min dagbok bestod av olika mått på olika delar av min kropp. Och visst, jag hade ingen mage längre, ansiktet var smalt igen. Men jag mådde så jävla dåligt.
Jag höll på med den här viktnojan rätt länge utan att nån visste det. Men i höstas så tappade jag lusten.
Jag vill ta ett bröd om jag är hungrig. Jag vill inte behöva räkna ölen för att veta hur många kalorier jag druckit.
Så jag la ner.
I januari var det så mycket i skolan (plus att jag och T gjorde slut och sånt var jobbigt med) så jag slutade träna också.
Jag gick ändå inte upp. Jag låg kvar på 49-50 ändå.
Men nu har min kropp börjat tröttna på mitt ligga i soffan eller vara ute på fest - liv. Och vet ni vad, min ölmage börjar faktiskt komma tillbaka! herregud, jag hatar dig oplatta mage.
Jag vet inte vad jag egentligen vill komma med det här inlägget, men på nåt sätt blir jag så jävla orolig över att behöva tänka på vad jag äter igen, eller börja träna. För jag vill kunna tänka på annat. Jag vill att tankarna ska uppta pojkdofter, dimmiga fredagkvällar och gott&blandatpåsar. Inget annat. Men det kanske faktiskt går. Man mår bra av att träna, det är skönt att springa. Men det är helt hemskt att ha en dagbok full av mått på sig själv.
Balansen är svårast.
Träning är bäst! Förr nojade jag över min vikt, men sedan jag började träna har jag kunnat äta i princip lika mycket skräp som tidigare och ändå känt mig smal och nyttig. Träning är inte bara kaloriförbränning -det är endorfinkick också! Oavsett om jag objektivt sett ser snyggare ut av träningen, så känner jag mig ju snyggare. Och är det inte det som räknas?
(Fast jag förstår verkligen det där med att balansen är svår.)
m¨ste bara säga att du e jätte vacker är typ en av de snyggaste tjejerna ja sett,med eller utan ölmage.man blir liksom glad av att se dig!!!!självklart kna man noja över sin vikt och att man kanske borde träna.men visst är det roligare att skippa nojan och tänka mer på sprudlande sommarkvällar,söta.salta.ljuva sommarnätter fyllda med öl,mat,godis,pojkdofter och goda vänners varma dofter som sprids genom stoclhoms natten.//H
honestly, it all comes down to the question: är det värt det? hela livet handlar om frågan är det värt det. uppenbarligen verkar inte resan till att se så smal ut som möjligt vara kul eller intressant så varför lägga ned tid på det? det lär ju inte definiera vem du är som person ändå, so why bother? är det värt det?
(osv, man kan lägga många nice meningar och klyschor här)
honestly, it all comes down to the question: är det värt det? hela livet handlar om frågan är det värt det. uppenbarligen verkar inte resan till att se så smal ut som möjligt vara kul eller intressant så varför lägga ned tid på det? det lär ju inte definiera vem du är som person ändå, so why bother? är det värt det?
(osv, man kan lägga många nice meningar och klyschor här)
Det behöver inte vara allt eller inget, dvs du måste inte festa skitmkt ELLER vara obsessive med träningen. En balans vore väl att dricka liite mindre öl och festa liite mindre samt börja träna i lagom mängder?
kram
träna BRA! noja över vikt INTE BRA! men det vet du redan du är en smart tjej. håller med om ovan, det behöver verkligen inte vara allt eller inget, jag vet att den där magen eller rumpan eller vad det nu må vara inte är så rolig alla dagar, men huvudsaken man mår bra i knoppen så mår man också bra i kroppen. fokusera på det du vill, som härliga pojkdofter, lägg en två-fyra kvällar i veckan på träning och var nöjd med det utan att noja så ska du se att du hittar en bra balans. lycka till i ny! å en sak till, att promenera överallt istället för att ta tuben el buss är också att röra på sig! sthlm är en perfekt stad att göra så i. ny också kan jag tänka mig om man inte ska så värst långt förstås:)
håller med
är det verkligen värt det.
jag och mina kompisar har skakat hand på en sak och det är att vi aldrig någonsin mer ska banta, eller uppta för många timmar dagar av våra liv med att tänka på vad vi äter och vad vi inte äter. för det är INTE VÄRT DET. jag vill åtminstone leva utan att tänka på kalorier varenda gång jag har någonting i min mun. och det är något alla borde ge sig själv rätten till att göra. du med, såklart!
balansen är verkligen galet svår, jag har alltid varit jätterädd för att börja träna eftersom jag sett hur det för en av mina närmaste vänner gick helt fel.
har man någon gång haft jobbigt med vikt & med sin kropp så tror jag alltid att det kommer finnas i bakhuvudet. Jag har själv haft det sjukt tufft utan att någon visste det (precis som du) & det var fruktansvärt. Att träna & äta "rätt" är naturligtvis viktigt men jag vill inte heller, som du skriver, att det ska uppta min tid. Jag vill köpa en glass utan att få kasst samvete, eller dricka öl utan att tänka på att ölmagen ska komma. Det är skitsvårt. Jag har gått upp sen jag kom hem från Buenos Aires, det är skit. Jag vet inte heller vad jag vill komma med denna kommentaren, men det är fler som känner som du, det var nog mest det... Drick öl, ät godis, spring nån gång då & då...det tror jag är det bästa. skit i att skriva viktdagböcker med mått. det är bara dumt. Kram till dej sötnos! du är så het & otroligt fin!
Du har en jättefin kropp och den kommer inte att "försämras" av att du går upp lite... Träna är skittråkigt, finns så mycket annat roligt att göra... Dra ner lite på ölen istället vetja... Man kan ha roligt ändå. En öl = 3 vinerbröd!
Åh, känner igen mig. Fast jag har utvecklat en ätstörning eller nått samtidigt också, skitjobbigt. Jag vill också kunna äta "normalt" och väga min önskade vikt och hålla den! Hm...
älskling, jag hatar att vi inte kan ha platta magar. tur att vi har annat då! sweet love
jag förstår. när jag gick på gymnasiet åt jag och drack sprit av tristess. fanns liksom inget annat att göra. kommer man från en liten skithåla som jag så finns det liksom inte så måga alternativ. detta ledde till att jag gick upp 8 kilo på 3 år. jag är 1,58m och vägde 58 kilo. det är inte bra. jag utvecklades inte heller utan hade bara pösmage och bulligt ansikte. jag drock storlek 30 i byxor (vilket är ganska mycket när man är 1,58 m ju). jag tror min viktuppgång till stor del också berodde på att jag alltid kunnat äta vad jag ville tidigare men att jag helt plötsligt kom i tonåren och började gå upp av mat. det var en skum omställning för mig. när jag slutade gymnasiet blev jag stresssjuk och tappade en massa vikt. vips var jag nere på 50 kilo igen. sen flyttade jag till tyskland, drack en massa öl o gick upp igen. detta fick mig också att börja tänka på vad jag åt. inte i den utsträckningen som du men jag började tänka på hur jag såg ut på insidan och allt dåligt fett som finns i allt. slutade småäta och började käka mindre kolhydrater. för mig var det dock tvärtom. jag mådde skit när jag vägde 9 kilo mer än idag. numer trivs jag som fan med min vikt. ingen pösmage, inget fluffigt ansikte. men då får man en massa tjat om att man blivit så smal o att man har för lågt bmi och bör gå upp. jag käkar som en häst. det har jag alltid gjort. däremot kanske jag käkar lite bättre mat numer. jag förstår dig. det gör jag även om mitt var lite omvänt. numer tänker jag iofs inte särskilt mycket på vad jag äter. jag tror på en varierad kost och så länge man är nöjd med sig själv så....ju.
helena - det enda som är viktigt att ju att man känner sig nöjd och är glad! jag ska börja springa i central park. det blir great.
h - tack och oh ja det är det! man visst borde man kunna ha både och, sprudlande sommarkvällar och en kropp man e nöjd med. det tror jag!
anonym - jo men jag tror faktiskt det är värt det. inget är ju såklart värt att banta och må dåligt. men att springa lite och känna sig säkrare med sin kropp tror jag att man mår bra av.
fröken främling - men jag älskar att festa! men jag vet du har rätt. jag måste nog dricka lite mindre och börja träna lite smått.
josefin - toppentips! och redan nu promenerar jag överallt och planerar att fortsätta med det i new york :)
anonym - nej jag vill aldrig mer räkna kalorier! vilket jävla helvete det är alltså.
linn - men jag tror det är jätteskönt och bra att träna. man får göra allting lagom. typ en cheeseburgare är ju trots allt bara en cheeseburgare och inte något som kommer få en att gå upp två kilo. det måste man ju tänka på. och speciellt om man tränar rätt så borde ju inte ens 77 (eh) cheeseburgare spela nån roll.
prettyinpink - oh va fint med nån som känner likadant. det där med vikt är fasiken ett litet helvete. kan man inte få vara kvar där man är liksom? jag tror faktiskt att det enda som hjälper är att skära ner på ölen. han är boven! puss.
victoria - haha du är rolig. och har antagligen rätt. men det är så roligt att gå ut och clubba. men jag får väl helt enkelt göra det med mindre öl i kroppen.
missecretive - det är nog så svårt att äta normalt och väga det man önskar. man får börja avguda grönsaker och äta det i mängder och liiite pasta till. men det känns ju också rätt kasst. man kanske helt enkelt ska ändra sin målvikt. tydligen är den ju inte hälsosam ändå lixom.
nati - som studsiga ben till exempel!
lina - oh jag känner igen det där! grejen är ju att jag i princip kan äta det jag vill utan att gå upp men så fort jag börja festa mer än två gånger
i veckan så säger kroppen till. med all rätt. men som rätt nybliven singel är det så sjukt mycket roligare att bli upphånglad mot en vägg på en klubb än att ha videokväll hemma. man får helt enkelt skära ner på den där satans ölen.
vet precis hur det känns som du skriver i början. jag har alltid varit jättesmal, men jag var sjukligt smal. läkarna trodde t.o.m att jag hade anorexia och trodde mig inte när jag sa att jag inte var det. Det var tufft. Men sen nu har jag plötsligt gått upp jättemycket i vikt. Vägde 28 kg innan och nu väger jag 42 kg (jag är kort, bara 1.50) så det är en hel del på bara ett halvår. Och nu känner jag mig så himla stor, och det känns ovant för jag har alltid varit smal. Och efter varje gång jag ätit så får jag värsta samvetet.. usch, varför ska det vara så jobbigt?
kickboxning är perfekt! balans, styrka, uthållighet, självförtroende... coola snubbar att träna mot/med. yeah!
Det är väldigt jobbigt att inte kunna äte t.ex. en glass utan att få dåligt samvete eller känna sej tvingad att springa efteråt :P Saknar innebandyn...
gud vilket jobbigt inlägg. det är inte som att du är överviktig även om du väger 57 kilo. sånt här brer bara på allas noja och får folk att leta fel på sig själva. skitdestruktivt verkligen.